4 juni 1974. Finns det någon grupp människor som har så dåligt rykte som politikerna? Inte nog med att de dagligen och stundligen är utsatta för meningsmotståndarnas kritiska iakttagelser, kommentarer och attacken, nej, också de egna anhängarna följer med och fingranskar allt vad de gör och inte gör, säger och inte säger.Ibland råkar de ut för handlingsförlamning som en följd av all kritik. De vågar inte ta initiativ, de vågar inte komma med reformförslag som de sedan måste slåss hårt för att driva igenom. De följer då ofta minsta motståndets lag och försöker undandra sig kritik genom att vara passiv, både i ord och gärningar. Det finns som bekant många förtroendevalda som tiger sig igenom hela mandatperioden och hellre tar risken att bli betraktad som lite dumma, än, de talar och drar på sig kritik.
Men det går inte heller i längden. Underlåtenhetssynder avslöjar sig förr eller senare och då kan kritiken ta sig bisarra uttryck.
– Den där jäveln har inte sagt flaska på tre år. Vad sitter han där för? heter det. Varpå den utpekade tar sig samman, bemannar sig med mod, säger flaska och drabbas av ett rått flatskratt och kanske kommentaren:
– Det kunde man ge sig den på. När han äntligen öppnar käften så börjar han prata om flaskor. Han tänker väl aldrig på annat än flaskor.
En politiker får alltid veta att han lever.
***
Kritiken är ofta följsam, vaken och hård och medlen att föra fram den är många. Det kan ske öppet i form av diskussionsinlägg på möten och artiklar i pressen men den kan också bedrivas i det fördolda genom anonyma skriverier, insändare eller genom allmänt skitprat. Den senaste formen är givetvis sämst och farligast. Det är den som åstadkommit politikernas lika dåliga som felaktiga och obefogade rykte som myglare, mutkolvar och konspiratörer. Många tror att politiker är folk som på mystiska vägar tillskansat sig makt, som de ständigt missbrukar, mest genom att fatta galna beslut bakom våra ryggar eller över våra huvuden som det så ofta heter numera.
Men just denna vakenhet eller kalla den kritiklusta gör att politikerna mer än andra bevakar sig själva, vad de gör och vad de säger. De måste följa dygdens smala stigar, akta sig för snedsprång och äventyrligheter. Det står alltid iakttagare och lyssnar i deras närhet och registrerar varje avvikelse från den rätta vägen.
Med tiden får politikerna elefanthud, som gör dem oemottagliga för förtalets pilar. De lär sig konsten att avväpna gnölat med ett överseende leende och se oberörda ut också då de möts av oförskämdheter. Mer än andra tvingas politikerna av trycket utifrån att bli bättre än vad de många gånger är.
I kanten 